Djurgården eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska Öster

KRÖNIKA
Februari går mot sitt slut. Håller laget? Hur fixar jag abstinensen fram till 1 april?
Oron hänger över oss som mörka moln över Mordor.

Då kan det vara på sin plats att blicka bakåt i tiden för inspiration och kontemplation. Men också för att hitta en återkommande trätobroder från huvudstaden. En antagonist som åter kommer att stå för motståndet i säsongsavslutningen, på Myran i november.
Men vi börjar 1996, året då Öster senast slutade på den övre halvan i allsvenskan.

Det var långt ifrån någon övertygande säsong, den såg länge ut att förpassa Öster till någonstans i botten. Men segern mot Djurgården i sista omgången sparkade inte bara Järnkaminerna ut ur allsvenskan, den skickade också upp de rödblå på en slutlig sjätteplats i tabellen. En rock’n’roll-säsong där Öster fick sista skrattet.

Själv var jag blott sju år gammal, och när jag inte gick i skolan hjälpte jag för det mesta farsan med att hämta spik. Vi renoverade nämligen huset. Östers matcher följde vi över radion. Jag skulle ljuga om jag påstod mig minnas just slutomgången 1996, men jag kommer ihåg att slutplaceringen i tabellen ansågs som en lättnad mer än något annat. Öster hade ju inget i ett allsvenskt bottenskikt att göra. Lite visste vi då om vad som stod skrivet i stjärnorna för de kommande åren.

Matchen på Stockholms Stadion var, som så ofta när Öster möter Djurgården, en svängig och publikfriande historia. East Front syntes med flaggor på bortasektionen. Formstarke Jonas Axeldal imponerade ikapp med fixstjärnan Hasse Eklund (de båda trivdes i Stockholm denna säsong då de även sänkte Gnaget på Råsunda med varsitt mål). Den förstnämnde spelade fram Eklund till 1–1, innan en hands på blårändernas Fred Persson resulterade i straff och utvisning. Från elva meter gjorde Hasse inget misstag – 2–1, och vändningen var ett faktum. Grannast ändå var kanske 3–1-målet; förarbetet av Paldan och Ottosson, baljan signerad ingen mindre än Ludde Pung. Poesi.
Men alla med Öster nära hjärtat vet att det i föreningens DNA bor en seglivad oförmåga att stänga matcher. Det gjorde sig påmint när Clabbe Green – efter att ha storspelat hela matchen – gav sig ut på en idiotdribbling utanför straffområdet i slutet. Tappad boll, inlägg och reducering i öppet mål av Fredrik Dahlström.
Men Öster höll ut och kunde avgå med tre viktiga poäng. En mardrömslik säsongsavslutning för djurgårdarna, som relegerades till division 1.
Minutdramatiken dokumenterades i ett klassiskt Fotbollskvälls-reportage, som någon vänlig själ förmått lägga upp på YouTube.

Påföljande år blev det som bekant en sur elfteplats och kvalspel mot – just det, Djurgården. Men efter två avgörande nätkänningar för en 21 år ung ”Il Capitano” och kanadicken Mark Watson på Vallen var kontraktet åter säkrat. Många hoppades på ett stabilare 1998. Istället blev det ett katastrofår, precis som tio år tidigare. Sist i serien och nedflyttning.
De svarta åren runt millennieskiftet har avhandlats av Östersupportrar i tusentals spaltmeter. Vi kan gott hoppa över det den här gången. När allsvenskan äntligen var hemvist för föreningen igen 2003 stod DIF på nytt för motståndet, redan i premiären. Inför nästan 15 000 åskådare sved förnedringen värre än den isande senvinterkylan. 4–0 till Östermalmsgrabbarna, det var inte mycket att orda om. De hade onekligen ett fantastiskt lag där med Kim Källström, Andreas Johansson och Johan Elmander framåt, och starka Mikael Dorsin och Johan Arneng defensivt. För att nämna några. Självaste Liverpool var på plats och spanade på Kim – de var knappast lika imponerade av hemmalaget.
Östers säsong fortsatte sedan till en början lika lyckligt och naivistiskt som den skulle avslutas hopplöst och bittert. Laget var för tunt, och Leif Widén fel man att ta över rodret efter sparkade Schenka i juli. Det fanns ändå ljusglimtar, som ett stundom fantastiskt spel, och individuella utropstecken som Atiba Hutchinson. Det var på något vis naturligt att också han gjorde Östers sista allsvenska mål, 2–5 på Stockholms Stadion, i oktober. Kontrasterna kunde inte ha varit större. Storstadens firande guldgossar gjorde vågen inför hemmapubliken samtidigt som drängarna från vischan lommade och haltade ner i spelargången. Smärtan var obeskrivlig, vi var ju nyss tillbaka i värmen, och nu var vi redan ute i kylan igen. Ödets ironi hade sett till att det var mot Djurgården som historian skrevs.
Bussresan hem till Växjö var den deppigaste i mitt liv. För somliga slog misären över i vansinne och verklighetsfrånvända haranger om den kommande säsongen. Det som ventilerades under den 45 mil långa bussfärden får stanna på densamma.

När Öster rullar upp sitt första allsvenska anfall för i år är det inte mot Djurgården, utan mot BP. Däremot är det, föga förvånande, DIF som väntar när allsvenskan avslutas i november. Precis som för tio år sedan, fast denna gång har vi fördel av hemmaborg. Vi vet att förutsättningarna är tuffa, och spelbolagen skulle inte sätta kaffet i vrångstrupen om mötet visar sig vara en måstematch för Östers räkning. Vi ska stå förenade inför slaget då, precis som vi stod förenade 1996, 1997 och 2003. Det är fotbollens gång, och vi är med på resan.
Alltid Öster.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s