Supporterlivets äpplen och päron

KRÖNIKA
Camp Sweden i all ära, men igår blev skillnaden så där svart på vit. Skillnaden mellan att stå med ansiktsmålning och vikingamössa på Friends Arena, och att lida med den rödblå klassikern från de småländska skogarna.

Vi skiter i matchen, en riktigt dassig historia där gästerna från potatispestens ö fullkomligt desarmerade de svenska uppspelen gång efter annan.
Idag skrivs det ändå tillräckligt om gårdagens oförmåga att nå in i det irländska straffområdet. Paul Green, Leeds United–Sverige 1-0. Jaja.

Ett pampigt, hypermodernt skal, men var finns själen?

Ett pampigt, hypermodernt skal, men var finns passionen?

Låt oss istället begrunda denna nya hemmaborg, Friends Arena, som börjar kännas allt mer som en motståndare i sig än någon värd för svenska fotbollsfester. Det var dödstyst fram till Zlatans uppvisning i andra halvlek mot England – tack gode gud för den. Och dödstyst var det också igår, när allvaret stundade. VM i Brasilien hägrade med allt tydligare konturer där borta i horisonten för laget som skulle ta tre poäng. Men stora delar av publiken verkade mest vilja lämna arenan redan efter första halvlek, och det fanns inga vinnare när slutsignalen ljöd efter 92 minuter. Att ta till ton och sjunga fram det svenska laget var inte att tänka på för knappt 50 000 fredagsfulla svenskar. För det så krävs åtminstone ett par måls medvind att utgå ifrån.

Istället dånade den klassiska irländska hymnen The Fields of Athenry ut över det arkitektoniska mästerverket i Solna. Känslan nådde ända hem till undertecknad i tv-soffan: vi spelar fan på bortaplan hemma i Sverige. En kylig känsla att ta till sig, och ironisk med tanke på värmen inuti en av Nordeuropas modernaste arenor.

”Hela Sverige skrattar” har kalmariter fått höra på Värendsvallen, och vi rödblåa på Råsunda eller Ullevi. Man ger och man tar, det hör förstås till.
När Oscar Wildes landsmän, med lagom många Guinness innanför västen, stolpade mot Friends Arena för VM-kvalsdramatik igår kväll var det nog de som skrattade – åt hela Sverige.

Men att bära fram det svenska landslaget är inte, och kommer nog aldrig att bli, samma självklara kall som att lägga ner själ och pengar i det egna klubblaget. Personligen känner jag idag ett lätt ”fan också”. Visst var 0-0 igår bittert, men att dela frustrationen med en hel nation, nio miljoner landsmän, är något radikalt annorlunda än att stå och åka ur Superettan i Enköping en höstkväll 2007.

Klubblaget för oss samman. Vi behöver inte en organiserad charterresa till Ukraina och ett gäng avskärmade öltält för att våga damma av stämbanden. Vi behöver inte se oss omkring innan vi försiktigt drar igång en ramsa.
Vi har något mycket starkare gemensamt – banden till en klubb som vi är tämligen ensamma om att hålla på.

Alltid Öster.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s