Ett frö såddes i mitt bröst

KRÖNIKA
Ruddalen 2002.
Vi förlorade matchen men ett segrande frö såddes i mitt bröst.
Jag såg Putte leka fotboll, Österfansen hålla hov, och fick för första gången uppleva det obligatoriska stoppet i Tranemo.

Men 13-åringen som åkte till Göteborg för att se Västra Frölunda-Öster gjorde det inte med East Front-bussen. Istället genomfördes resan ihop med mor och far. I en smått absurd heldagsutflykt tog vi oss till matchen, såg en jämn batalj sluta 2-1 till Frölunda och körde sedan hem igen.
Men under den tiden inträffade så mycket mer än en fotbollsmatch.
Några av de mest givna och obligatoriska inslagen på any given bortaresa fanns förstås där, vackert nervispade i kaksmeten. Rökpaus i Tranemo (jag kollade mest på husbilarna). Halvförvirrad jakt på rätt väg till arenan (tro inte ens att GPS fanns på ”kartan”). Ett Öster med marginalerna på fel sida. Och så vidare.

Den såg inte mycket ut för världen - och det var den inte heller. Ruddalen.

Den såg inte mycket ut för världen – och det var den inte heller. Ruddalen.

Det var knappast min första Östermatch. Men väl den första 28-milsbortamatchsresan från de trygga byalängorna i Hjortsberga.
Färden kantades av farsans anekdoter om hur det var bättre förr.
Det var ju oftast det.
”Jag minns hur ett stjärnspäckat IFK Göteborg — ja, de hade ju till och med Torbjörn Nilsson i laget — blev krossade på Värendsvallen.”
”Säkert farsan…med hur mycket då?”
”6-0 tror jag.”
”Nä, det är inte möjligt?”
”Jo, för tusan. Jag var ju där.”
Och jodå, visst slutade den där allsvenska toppmatchen 1977 hela 6-0 till Öster inför drygt 17000 åskådare. Och visst lommade Blåvitts stjärnor ner i Värendsvallens katakomber ofrånkomligt som utklassade favoriter. Mitt där ute på vischan. Gissa om de ville rulla ut ur Helgevärma fortare än Ingmar Teever hinner bränna ett friläge.
Men tillbaka till Ruddalen. För det var ju, och har varit, verkligheten för Öster de flesta åren på 2000-talet.
Och vid det här laget hade vi passerat Borås.
Då börjar planerandet. Var fan ligger Ruddalen och hur tar man sig lättast dit?
Klart är i alla fall att den enklaste färdvägen inte kom att bli den som familjen praktiserade.
Men fram kom vi. Och i kön till en brant, ranglig huvudläktare hördes ett brölande skrål från ”arenans” innanmäte. East Front hördes, syntes och dominerade. Öster var inte mycket sämre själva. Men några obligatoriska försvarstabbar såg till att en annars given seger slutade 2-1 till de grön-vit-randiga göteborgarna.
Vi åkte hem. Jag tror mamma sov i sätet fram, och pappa körde tyst hem genom de mörka skogarna.
Själv lyste jag inombords. Något hade slagit rot i själen. En känsla av stolthet och gemenskap. Fan vad kul det var, trots att det gick åt skogen.
Och kanske är det lite av charmen.
Alltid Öster.

Annonser

4 thoughts on “Ett frö såddes i mitt bröst

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s