Minnenas allé: Antons oförglömliga soloräd på Stadion

MINNENAS ALLÉ
Då och då händer det att man dagdrömmer sig tillbaka. Till minnesvärda matcher och ögonblick i den rödblå historien.
Tanken med den här nya följetången, ”Minnenas allé”, är just att packa kappsäcken och ta en promenad längs nostalgins snåriga Stig(ar).
Nu kör vi.

Först ut på Minnenas allé är ingen mindre än Anton Axelsson. 2002 var han en av flera unga Östertalanger som var med och förde upp en av de spelgladaste upplagorna av ÖIF i mannaminne till allsvenskan. Som pricken över i fick han sätta säsongens sista Östermål – och det mål som definitivt gav Öster seriesegern och avancemang till finrummet igen.

Din soloräd fram till 2-0-målet har etsat sig fast i många Österfans minnen. Hur minns du själv målet – och matchen?
– Matchen mot Café Opera var årets sista match. Beroende på hur det gick i sista omgången kunde vi avancera till Allsvenskan. Jag som själv hade varit en trogen besökare på Värendsvallen i mina pojkår och bevittnat storheter som Hans Eklund, Stefan Landberg och Pål Lundin göra upp med lag som IFK Göteborg, Malmö FF och AIK kände personligen att Östers IF självklart hör hemma i Allsvenskan. Jag minns mycket kring matchen. Jag minns ovissheten om jag över huvud taget skulle vara med i truppen. Vi åkte upp till Stockholm med 17 man och bara 16 man skulle byta om till match. Jag minns uppvärmningsjackorna. Jag minns att Daniel Pettersson fick en spruta i knät innan matchen. Jag minns mina skruvdobbsskor som behövdes då Stockholm Stadions matta denna lördag var rejält fuktig. När det gäller målet minns jag det som att jag fick bollen i mitten på offensiv planhalva. I någon mottagning/vändning blir jag av med min bevakning och sätter fart rakt mot Café Operas backlinje.

Klassisk Österbild. Vilt måljubel på Stockholms Stadion 2002.

Klassisk Österbild. Vilt måljubel på Stockholms Stadion 2002.

– Ludwig Ernstsson, 2002 års skytteligavinnare i Superettan, som jag spelade tillsammans med på topp i den andra halvleken (jag hoppade in i halvlek) gör en diagonal löpning framför mig som stör mittförsvaret och öppnar upp för mig att fortsätta. På något vis kommer jag igenom och blir helt plötsligt fri med målvakten och sätter bollen längs med marken i mål. Av någon anledning får jag för mig att linjedomaren vinkar offside, vilket skulle vara väldigt märkligt då jag inte hade fått någon passning utan drivit mig fram. Jag protesterar vilt mot att det skulle vara offside, och när det visar sig att ingen har vinkat eller blåst offside utan enbart signalerat för mål kan upphetsningen över målet övergå i firande. Vi ledde nu med 0-2 och allsvenskan kändes nära. Resultatet stod sig matchen ut och vi, Östers IF, var åter i Allsvenskan.

För de med sviktande minne, vad hände för din del efter att du lämnade Öster? Du bodde en tid i USA? Spelar du fortfarande fotboll?
– Efter tiden i Öster flyttade jag till USA där jag studerade filosofi och psykologi samtidigt som jag spelade college soccer. Jag hade mycket kul med fotbollen även i USA, men jag satsade inte längre på samma sätt som jag hade gjort under tiden i Öster. Studierna fick ett större fokus. Efter tiden i USA har det inte blivit någon mer organiserad fotboll för min del, även om det då och då kan bli lite barfotafotboll som nu i sommartid. Jag bor numera i Stockholm och läser till läkare vid Karolinska Institutet.

Hur var det att spela med Schenka som tränare?
– Jag tyckte väldigt mycket om att ha Schenka som tränare. Han hade en genomtänkt och fin fotbollsfilosofi som han själv förkroppsligade. Ingen kunde med koner i ena handen, västar i den andra och samtalandes med någon samtidigt göra en felfri nedtagning av en vilt flygande boll. Han fokuserade på teknik och passningsspel på ett otroligt konsekvent sätt. Vi blev väldigt vana vid övningarna som återkom under hans ledning men jag upplevde aldrig det som tråkigt. Schenka gjorde alla vän med bollen och det tillsammans med hans olika passningsövningar upplevde jag skapade en organisk rytm som fanns i hela laget ute på planen.

Somliga menar att Öster ”gick upp för tidigt” 2002. Håller du med? Tror du att chanserna att hänga kvar hade varit bättre om ni gått upp något år senare istället?
– Jag har svårt för att bedöma om det hade funnits en större chans att hänga kvar i Allsvenskan om vi istället hade gå upp något år senare. Kanske hade det möjliggjort för ett långsiktigare och mer hållbart lagbygge. Det är mycket som ska klaffa för att ett stabilt lag ska byggas, och vill man bygga något långsiktigt och hållbart då måste det få ta tid. Kanske hade ett år till i Superettan hjälpt till.

Annonser

One thought on “Minnenas allé: Antons oförglömliga soloräd på Stadion

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s