”Labbe” om tidernas viktigaste Österräddning: ”Det firades rejält på kvällen”

MINNENAS ALLÉ
Då och då händer det att man dagdrömmer sig tillbaka. Till minnesvärda matcher och ögonblick i den rödblå historien.
Tanken med den här nya följetången, ”Minnenas allé”, är just att packa kappsäcken och ta en promenad längs nostalgins snåriga Stig(ar).
Nu kör vi.

Claes ”Labbe” Green är för många rödblå 80-talister en legend. Efter Pål ”The Wall” Lundin stod ”Labbe” i Öster under flera av föreningens allra mörkaste år i elitfotbollen.
Men bland alla minnesvärda matcher mellan stolparna på Värendsvallen finns det förstås en som sticker ut lite extra. Den ofattbart viktiga och helt avgörande kvalmatchen hemma mot Ljungby i returen 1999. För Staglaberget berättar han med egna ord öppenhjärtigt och utförligt om karriären och minnena.

Den har kallats räddningen som räddade Öster. I returen i kvalet till den nybildade Superettan stoppade du ett sent Ljungby-anfall – med axeln. Hade bollen gått i mål hade Ljungby slagit ut Öster med 2-2 (efter 1-1 på Lagavallen). Hur minns du matchen, och den legendariska axelräddningen?
– Det jag kommer ihåg först och främst från Ljungbymatchen är nervositeten innan matchen. Jag var sällan speciellt nervös inför matcher, tvärtom, men denna kändes väldigt speciell. Det kändes lite som att det handlade om Östers framtid som elitklubb. Stämningen i omklädningsrummet var ovanligt dämpad. Lill-Damma vankade fram och tillbaka. Jag kommer särskilt ihåg att jag satte mig jämte Isak (Patrik Isaksson) och frågade om han var nervös. Svaret var givet. Han var också grymt nervös. När matchen började så släppte nervositeten något. Jag kommer ihåg att vädret var ganska dystert och att ni i East Front gjorde allt för att vi skulle vara på alerten. Ska jag vara ärlig så minns jag inte så mycket i från matchen, bara vissa situationer. En sak som jag kommer ihåg är Rickard Axbergs mål som gick in i bottre krysset. Även om han inte skulle erkänna det så tror jag det var menat som ett tidigt inlägg. Matchen började lida mot sitt slut och som vanligt när man leder så tycker man att klockan står still. Där och då kändes det nästan som att klockan gick bakåt. Jag kommer inte ihåg vilken matchminut det var när Ljungby fick en hörna. Vi plockade hem hela laget för att försvara oss mot den. Hörnan slogs och på något sätt damp bollen ner till en helt omarkerad Ljungbyspelare som drog till på halvvolley från bara några meter. Han fick en grym träff och bollen kom som en raket emot mig. Än idag vet jag inte riktigt hur det gick till men på något sätt fick jag upp min högra axel och på så sätt rädda skottet. Situationen var inte över än eftersom bollen gick rakt upp i luften. Jag föll till marken och precis jämte mig stod bland annat Ljungbys två 2-metersgubbar och bara väntade på att bollen skulle dimpa ned så dom bara kunde nicka in den. Jag kunde bara ligga där och följa bollen, allt gick i slow motion. Jag fick se bollen studsa först en gång på ribbans ovansida, sen tror jag den studsade en gång till för att sedan studsa ner och lägga sig uppe på nättaket. Jag kommer ihåg att jag tänkte: Tack gode gud! När domaren blåste av matchen så var det nog den skönaste känslan jag känt som fotbollsspelare. Det firades ganska rejält den kvällen, kan jag erkänna!

Det här med att rädda saker och ting från döden har du sysslat med även utanför planen… Ett tag kombinerade du brandmansyrket och fotbollen, hur fungerade det? Finns det några likheter med uppdraget mellan stolparna?

Mellan Östers stolpar 1996.

Mellan Östers stolpar 1996.

Att jag blev brandman var lite av en slump. Johan Lindhe som jag spelade tillsammans med i Öster berättade på någon träning att han sökt jobb som brandman i Växjö. Då tänkte jag, varför inte. Så jag sökte och kom in. Johan klarade tyvärr inte av ett av fysmomenten som ingick i uttagningen. Jag fick åka ner till brandstationen för att träffa personalgruppen en extra gång för att diskutera hur jag skulle kunna kombinera jobbet med fotbollen. Jag kunde ju inte ta ledigt varje gång jag skulle träna. Jag var tvungen att ta ett snack med Lill-Damma om jag kunde missa någon träning ibland. Jag ringde Damma och sa att vi måste snacka. Han förstod vad det handlade om. Vi tog snacket och än idag är jag otroligt tacksam mot Lill-Damma för att att han gick med på det. Jag var nog borta lite fler träningar än jag sa, men så länge jag skötte mig mellan stolparna så behövde han inte ifrågasätta sitt beslut. Faktum är att den säsongen, år 2000, är enligt mig min bästa säsong i Östertröjan. Det jag har nytta av i mitt arbete som brandman är att i likhet med att stå i mål, att kunna behålla lugnet i stressade situationer. Jag stressar inte upp mig i onödan, men ibland kan det vara jobbiga händelser som det är omöjligt att undvika att bli påverkad av.

Du var en kort vända i AIK 1997, när Magnus Hedman stack till Coventry. Hur var det?
– AIK-äventyret var en erfarenhet som jag inte vill vara utan. Jag kan direkt erkänna att jag inte är en storstadsmänniska. Jag trivdes förträffligt i AIK, men Stockholm var kanske inget för mig. Eftersom jag inte trivdes jättebra utanför fotbollen där uppe så blev inte heller det sportsliga någon större succé, även om det gick hyfsat bra. Jag diskuterade med AIK om en fortsättning, men jag hade redan bestämt mig. Jag ville hem till mitt älskade Öster och Växjö. Så här i efterhand så är det roligt att fått spela med lirare som Anders Limpar, Johan Mjällby (lirare? 😉 ) och Krister Nordin för att nämna några.

Du har ju varit med i otaliga Österupplagor genom åren. Om du jämför med dem – vilka chanser har årets Öster att hänga kvar och göra en bra höstsäsong i allsvenskan?
– Jag är ju en evig optimist, så jag tror givetvis på Allsvenskan 2014. Det är väldigt svårt att jämföra olika årgångar. Går vi tillbaka till början av och mitten av 90-talet så tycker jag att vi hade så bra lag att vi till och med kunde ha vunnit Allsvenskan. Hade inte spelarflykten kommit då så kan jag nästan garantera att vi varit ett guld rikare. Det får vi tyvärr aldrig reda på.
Men nu ser vi framåt, eller hur!

Det är en stor kostym att fylla att vara Östermålvakt med tanke på legendariska företrädare som Göran Hagberg och Thomas Ravelli. Var det något som man kunde märka av, från publik osv, under alla år du var aktiv och kanske då särskilt dina första säsonger? Vad tycker du om dagens burväktare Alexander Nadj och Joakim Wulff?

Pål "The Wall" - hyllad av Labbe.

Pål ”The Wall” Lundin – hyllad av Labbe Green.

– Självklart var man medveten om vilka föregångare som spelat i klubben. Jag kan inte komma på att jag upplevt att publik och omgivning ställt högre krav bara för Östers fina målvaktstradition.

– Men det är klart, det är namn man ser upp till och det är en ära att nämnas tillsammans med dem. Vi får absolut inte glömma Pålle, som var en fantastisk målvakt och är en mycket snäll och ödmjuk person. Utan honom hade jag aldrig utvecklats till den målvakt jag blev. Vi sporrade verkligen varandra till att bli bättre och hade fantastiskt kul ihop. Vi hade samma syn på målvaktsspelet, även om vi hade olika spelstil. Dock var både Pålles och min styrka närspelet. Det blev lite som vårt signum. Det var inte många som överlistade oss i en en mot en-situation. När jag spelade i AIK så sa Nebojša Novaković en gång till mig att han aldrig mött en målvakt som han har så svårt att göra mål på i just en mot en-situation. Många tror kanske att Pålle och jag var värsta rivalerna, men det kan inte vara mer fel, tvärtom. Självklart var han inte så nöjd när jag tog över som förstamålvakt, 1996. Det första han gjorde var att prata med mig och underströk att det inte var mej han var arg på. Han tyckte väl lite att platsen tillhörde honom efter alla år som nummer 1. I början kändes det väl lite som om östersupportrarna hellre ville se Pålle i målet i och med hans underhållande målvaktsstil, men det var ju inget jag kunde göra något åt. Jag hade ju min stil och mitt sätt att vakta buren på. Sedermera tror jag att en del kanske gillade min lite annorlunda spelstil. Det var ju inte för inte jag kallades för ”Flygande Buddha”😊.
– Om vi ska prata om dagens målvakter i Öster så måste jag erkänna att jag inte följt dom så jätteväl. Men det jag har sett av dom är att dom är skolade målvakter. Deras spelstil är av den moderna målvaktsskolan, där man kanske inte tar några större risker. Jag tycker att Nadj är en perfekt målvaktstyp. Han är lång och och stark, men han kanske skulle våga lite mer. Wulff har ju varit borta länge så han är lite svår att bedöma, men han har ju gjort en strålande comeback hittills.

Annonser

3 thoughts on “”Labbe” om tidernas viktigaste Österräddning: ”Det firades rejält på kvällen”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s