Kategoriarkiv: Signerat One Eyed Jack

Det förbjudna i att tala om en bra magkänsla

blosers2014
KRÖNIKA

Ta en Öster-supporter och ge henne en bra magkänsla.
Ge sedan dessa två ingridienser några månader på sig att koka ihop.
Utvärdera.
Sällan har det det slutat lyckligt.

Kombinationen framtidshopp och förtrogenhet till vårt rödblåa sorgebarn bildar förstås en utomordentligt giftig cocktail. Det begriper vem som helst. Inte minst vi som hållt på föreningen i år efter år, decennium efter decennium. Vi vet också att den första som uttalar sig optimistiskt om en ny spelare, tränare, ordförande eller sportchef också är den förste att stå med brallan nere när det i vanlig ordning skiter sig.
Så.
Därför är det naturligtvis som att svära i en fullsatt Lammhultsk frikyrka när man på kvällen den sista januari redan talar om en bra magkänsla kring den nye tränaren Roberth Björknesjö.
Det skulle vara en jinx som får de mest hårdnackade vetenskapsmännen att frukta för voodoo-dockor och astrologiska spådomar.
Stephen Hawking skulle fördöma den här texten.

Ger en bra magkänsla. Eller?

Ger en bra magkänsla. Eller?

Men to hell with it. Nådens år 2014 är framför oss och redan imorgon väntar det första egentliga eldprovet för stockholmaren som i fjol utsågs till årets ledare av de svenska elitdomarna.
Eller eldprov och eldprov. Vi ska ta det för vad det är: Sveriges två kanske främsta ”beautiful loser”-klubbar drabbar samman i en träningsmatch som är bortglömd om två veckor.
Öster tar emot Hammarby.
Bajen Fans med filialer väntas invadera Växjö och Tipshallen under morgondagen och det är förstås välkommet. Den envetna grönvita supportermaskinen förtjänar all respekt i ett land där medgångssupportrar fortfarande är mer regel än undantag. De arrangerade resorna ner från Stockholm är direkt beundransvärda.

Så med detta sagt – sätt bollen i rullning. Och Björknesjö: om tvivlens kval infinner sig under försäsongen och du undrar vad du egentligen gett dig in på tänk bara: sämre än Thomsson kan jag aldrig bli.

Kanske är livet för kort för att inte njuta av bra magkänslor. Även om de blir frånryckta redan nästa dag. Forza Rödblått!

Annonser

Ett frö såddes i mitt bröst

KRÖNIKA
Ruddalen 2002.
Vi förlorade matchen men ett segrande frö såddes i mitt bröst.
Jag såg Putte leka fotboll, Österfansen hålla hov, och fick för första gången uppleva det obligatoriska stoppet i Tranemo.

Men 13-åringen som åkte till Göteborg för att se Västra Frölunda-Öster gjorde det inte med East Front-bussen. Istället genomfördes resan ihop med mor och far. I en smått absurd heldagsutflykt tog vi oss till matchen, såg en jämn batalj sluta 2-1 till Frölunda och körde sedan hem igen.
Men under den tiden inträffade så mycket mer än en fotbollsmatch.
Några av de mest givna och obligatoriska inslagen på any given bortaresa fanns förstås där, vackert nervispade i kaksmeten. Rökpaus i Tranemo (jag kollade mest på husbilarna). Halvförvirrad jakt på rätt väg till arenan (tro inte ens att GPS fanns på ”kartan”). Ett Öster med marginalerna på fel sida. Och så vidare.

Den såg inte mycket ut för världen - och det var den inte heller. Ruddalen.

Den såg inte mycket ut för världen – och det var den inte heller. Ruddalen.

Det var knappast min första Östermatch. Men väl den första 28-milsbortamatchsresan från de trygga byalängorna i Hjortsberga.
Färden kantades av farsans anekdoter om hur det var bättre förr.
Det var ju oftast det.
”Jag minns hur ett stjärnspäckat IFK Göteborg — ja, de hade ju till och med Torbjörn Nilsson i laget — blev krossade på Värendsvallen.”
”Säkert farsan…med hur mycket då?”
”6-0 tror jag.”
”Nä, det är inte möjligt?”
”Jo, för tusan. Jag var ju där.”
Och jodå, visst slutade den där allsvenska toppmatchen 1977 hela 6-0 till Öster inför drygt 17000 åskådare. Och visst lommade Blåvitts stjärnor ner i Värendsvallens katakomber ofrånkomligt som utklassade favoriter. Mitt där ute på vischan. Gissa om de ville rulla ut ur Helgevärma fortare än Ingmar Teever hinner bränna ett friläge.
Men tillbaka till Ruddalen. För det var ju, och har varit, verkligheten för Öster de flesta åren på 2000-talet.
Och vid det här laget hade vi passerat Borås.
Då börjar planerandet. Var fan ligger Ruddalen och hur tar man sig lättast dit?
Klart är i alla fall att den enklaste färdvägen inte kom att bli den som familjen praktiserade.
Men fram kom vi. Och i kön till en brant, ranglig huvudläktare hördes ett brölande skrål från ”arenans” innanmäte. East Front hördes, syntes och dominerade. Öster var inte mycket sämre själva. Men några obligatoriska försvarstabbar såg till att en annars given seger slutade 2-1 till de grön-vit-randiga göteborgarna.
Vi åkte hem. Jag tror mamma sov i sätet fram, och pappa körde tyst hem genom de mörka skogarna.
Själv lyste jag inombords. Något hade slagit rot i själen. En känsla av stolthet och gemenskap. Fan vad kul det var, trots att det gick åt skogen.
Och kanske är det lite av charmen.
Alltid Öster.

Sila mygg och svälja elefanter – SvFF-versionen

KRÖNIKA
Att Svenska Fotbollförbundet (SvFF) vid flera tillfällen valt att behandla olika klubbar med tillhörande supporterskaror olika är ingen nyhet. Det har ibland talats om hur man silar mygg och sväljer elefanter, i sin inkonsekventa jakt på ordning och reda i svensk elitfotboll.

"Gör det bättre själv"?

”Gör det bättre själv”?

De senaste åren har SvFF skärpt tonen mot klubbarna i allsvenskan och superettan. Ödesdigra konsekvenser väntar hemmalag vars fans ställer till med otyg. Följder för olika typer av okynnigheter kan bli allt från milda till dryga böter och tomma läktare.

Det kan finnas goda skäl att tala med auktoritär ton från förbundets sida – man är trots allt hela Sveriges fotbollsorgan. Men the bigger they come, the harder they fall, brukar det ju heta. Och när SvFF – några få matcher om året – själva ställs inför en arrangörsuppgift av det mer krävande slaget, ja då misslyckas man kapitalt.

Planstormningen och bengalkastningen igår på Friends Arena säger allt. När fler än 10 supportrar stolpade ner mot planen hade vakter och polis redan förlorat kontrollen. Sedan låg allt i supportrarnas egna händer. Och förutom bengalen som skickades upp på djurgårdsläktaren blev det göteborgska firandet en ganska lugn och snäll historia. Efter en liten stund skingrades blåvitts tillresta som fokuserade på firandet och tog tåget hem till Glennville. Men det var också tack vare supportrarna själva. Inte minst djurgårdarna som höll igen trots vissa provokationer.
Idag talar kvällstidningsrubrikerna om den ”värsta skandalen någonsin”. Vare sig man skriver under på det eller inte kan man konstatera att SvFF tappade greppet om arrangemanget i samma sekund som Pontus Farneruds välplacerade boll kysste krysset. Sensmoralen är någonstans: det kunde slutat mycket värre och att det inte gjorde det är knappast tack vare förbundet.

Scenerna igår hade slutat med rena söndersprängningen av den allsvenska klubb som stått som värd. Men nu höll SvFF själva i finalfesten och då lyser självkritiken med sin frånvaro.
”Det var definitivt inte meningen att folk skulle springa över hela planen innan det tog stopp. Vi var överens med klubbarna hur det skulle gå till och det höll inte.” – Anders Sigurdsson, säkerhetsansvarig, SvFF.
Någonting säger mig att den förklaringen inte varit vattentät i eftermälet av en allsvensk match på Myresjöhus Arena, Nya Parken eller Olympia.

Tidernas sämsta allsvenska Öster

KRÖNIKA
Den 23 maj 2013 blev Öster historiska. Aldrig tidigare har klubben förlorat sex raka allsvenska matcher.
Men det enda säkrare än en ny Österförlust just nu tycks vara frånfället av en reaktion.

En reaktion från klubbhåll, spelare eller ledare.
Ingen verkar bry sig. Så är ändå, trots allt, känslan.
När ”Schenka” torskade sommaren 2003 började lokalpressen obönhörligen ifrågasätta ryssens behörighet som chefstränare i den anrika Växjöklubben.

Titta Thomsson - du är historisk. Ingen har misslyckats större på rekordkort tid i Öster.

Titta Thomsson – du är historisk. Ingen har misslyckats större på rekordkort tid i Öster. Foto: bilderna.it

Men nu? Vecka efter vecka avhandlas Östers allsvenska matcher (läs: förluster) som vore de ordinära vardagsföreteelser.
Under tiden pågår någonting helt annat.
Östers IF spelar sin 33:e allsvenska säsong. Med fyra SM-guld och totalt 10 (!) topp tre-placeringar i allsvenskan är vi en av maratontabellens stora namn. Betydande bälteshållare under åren då landslagsstjärnor faktiskt fortfarande spelade i allsvenskan.
Vi är helt enkelt inte vilken klubb som helst.
Utanför storstadsregionerna är vi definitivt en av de största, i skuggan av egentligen bara IFK Norrköping och Elfsborg.
Mot den bakgrunden kunde man hoppas att större krav skulle ställas inför vår allsvenska comeback 2013. Att organisationen skulle vara mer redo.
För det var ju faktiskt så att vi floppade inte bara i comebacken 2003, utan också i comebacken 2006.

Vinnarkänslan från 1978 års guldlag är tämligen långt ifrån det Andreas Thomsson förmedlat till dagens Östertrupp.

Vinnarkänslan från exemeplvis guldlaget 1978 finns inte i väggarna på Myresjöhus Arena.

Några av oss gav upp. Andra skrek efter Hin Håle och hans furstar. Men så gott som alla av oss stod kvar.
I en Herkulesresning liknade vi få andra lag, när vi på andra försöket tog klivet tillbaka upp till elitfotbollen. En prövning som gjutit en alldeles unik pusselbit i allas våra själar.
Vi var nere i helvetet och vände – och på kuppen höll vi ihop.
När vi nu står här, efter sjätte raka förlusten i allsvenskan 2013, är det någonting alldeles unikt. Inte bara för att vi aldrig varit så här dåliga. Utan för att vi, som har hjärtats hemvist någonstans utmed den vackert belägna Staglabergskullen på Öster, ska inse vad som framtiden har i sin regi för oss. En framtid som – om inget händer – kommer stavas Superettan ännu en gång.
Det blir tufft.
Men vi är Öster. Alltid.

Nio omgångar räckte för Thomsson

Nio allsvenska omgångar. Det var allt Andreas Thomsson behövde för att tangera Östers klubbrekord i konsekutiva allsvenska förluster. Vi snackar alltså om fem raka matcher med noll poäng i bagaget.
2003 och 2006 inträffade det också, men skillnaden den här gången tycks vara att det får ske helt öppet – utan att någon ifrågasätter varken tränaren eller situationen som klubben befinner sig i.
Ingen får säga kris. Ingen får redan i maj klaga på det som utspelar sig rakt framför näsan på oss. Vi förväntas blint titta på hur marken kommer närmare, men inte dra i snöret som utlöser fallskärmen.

Sammanbiten Thomsson. Nu är det dags att ta ansvar.

Sammanbiten Thomsson. Nu är det dags att ta ansvar.
Foto: bilderna.it

Staglaberget har varit en av få rödblåa röster som vågat ta ställning och öppet kritisera Andreas Thomssons ledarskap de senaste veckorna. När andra sitter tysta och likgiltiga har vi utkrävt ansvar och förklaring. Det gör vi fortsatt, av kärlek och omsorg för vår förening.

Tränare Thomsson har genomgående varit konsekvent med att lyfta fram alla tillfälligheter och olyckliga omständigheter som spjärnat Öster emot – och lett till förlust på förlust. Under tiden skördar Roar Hansens HIF chockerande stora framgångar med målkalas och överkörningar i match efter match. Är det så att Andreas Thomsson helt enkelt inte kan fylla skorna efter den korpulente skåningen?

Mot AIK kom de så ärketypiska motgångarna som ett brev på posten. Billiga mål i baken, straffmiss, stenhård ribbträff och ett par brända jättelägen. Kryddat med ett formidabelt spelövertag, huvudsakligen i första halvlek.
Öster borde förstås ha vunnit, eller åtminstone fått med sig en poäng. Om det är nog alla som såg matchen överens. Istället blev det den sjätte raka förlusten (cupen inräknad) och imorgon kommer det stå att läsa i Smålandsposten om hur synd det var och hur nära man trots allt kom en kvittering.

En förlust igen på torsdag skulle inte bara understryka Östers urusla form, det skulle också markera klubbens genom alla tider sämsta svit i allsvenskan. Och det skulle i sådant fall ske i Kalmar.
Ett vidrigare manuskript är svårt att skriva.
————————————————————————————-
Diskutera gärna Östers kris i kommentarsfältet – ja, för nu talar vi om en kris alldeles oavsett vad det kommer heta från officiellt håll. Staglaberget befinner sig i verkligheten och vill veta vad du som Österssupporter tycker och tänker.
Vad bör göras?

Tid för ett mentalt stålbad

KRÖNIKA
Österskeppet är i gungning. Det som började som en lugn kryssning över stilla allsvenska vatten har förvandlats till en kulingpinad optimistjollefärd mot Niagarafallen.
Är vi förvånade? Knappast. Bör vi vara oroade? Ärligt talat, ja.

1–6 och noll poäng på de tre senaste matcherna. Ja, om man inte räknar med Blåvitts överkörning i cupen (1–4), förstås. Och nu senast en alltför bitter förlust mot ett lag vi måste slå om vi ska klara nytt kontrakt.
Det behöver knappast understrykas att Östers självförtroende från Häckenmatchen är både stukat, brutet och bortblåst.

Österssupportrar delas just nu upp två läger. I det första: de som manar till lugn och eftertanke. ”Det är ju en lång säsong”. Imorgon ska förstås förlusten mot HBK kännas mycket bättre. ”Vi gjorde ändå ett offensivt byte i slutminuterna – det kunde blivit en poäng”. Kritiker ska komma att avfärdas som naiva och okunniga. Den här krönikan kommer idiotförklaras.
Detta läger är det största av dem två – flest väljer det eftersom det förefaller mognast.
Och så i det andra lägret: de som redan känner misströstan och oro, och som ser hur allt fler småbränder börjat härja i hytter och ute på däck. De som redan blickar mot livbåtarna och tänker ”Safety first”.

Jag önskar att jag kunde säga mig tillhöra de förstnämnda. Men jag har varit med för länge och sett för mycket elände för att påstå det med småländsk uppriktighet.

Det är bäst att ställa in sig på det sannolika – överlevnadskampen.

Det är bäst att ställa in sig på det sannolika – överlevnadskampen.

Med detta sagt är det förstås inte säkert att säsongen kommer gå åt helvete. Absolut inte. Och vi behöver inte ägna oss åt spelmässiga analyser i denna text. Det finns tillräckligt med åsikter på det området.
Däremot bör vi nog förbereda oss på en klassisk överlevnadskamp. Som den 2003. Och 2006.
Vi har alla hoppats på lindrigare förutsättningar denna gång. Att vi skulle få lite arbetsro och kanske till och med chans att njuta emellanåt. Men en snabb anblick över kommande omgångarna målar förstås upp en annan verklighet. Åtvidaberg, AIK, Kalmar och IFK Göteborg väntar. Med rimlig mängd oflyt och tillfälligheter riskerar samtliga av dessa sluta poänglöst för vår kära förening. Vid ett sådant scenario har vi sju raka förluster och förankras i bottenskiktet på allvar.
Men nej, självklart behöver det inte gå så illa. Poängen, pudelns kärna som det så populärt heter, är att ett mentalt stålbad gör både oss själva och varandra stor nytta. Det blir en tuff säsong i år, tuffare än vi befarat.
———————————————————————————
OBS. Denna krönika är en personlig reflektion och representerar inte vad Staglaberget tycker som helhet.